- 22 feb.
När var jag naken, naken simmandes, i vatten senast?
Det var på midsommarnatten, för ett halvår sedan, vid huset intill Stora Fallsjön. Vi hade grillat i regnet, sjungit snapsvisor. Folk hade blivit så fulla att de knappt kunde stå. Några hade däckat redan under dagen. De var tyskar, vänners vänner, som hade hela bagaget fullt med sprit som körts över gränsen. Vi var så många, sängarna räckte inte till alla. Vi tog in björkris i bastun, slog varandras ryggar, drack kalla öl, sprang ut och hoppade från bryggan, sjönk i det svarta svala sjövattnet som lod mot bottnen. Ingen drunknade. Jag älskade det. Jag drack nästan ingenting för jag ville vara klar i huvudet, känna allt på riktigt utan att domna bort av alkohol. Kroppen varm mot det kalla. Kroppen naken mot det våta. Kroppen öppen mot det mörka, okända. Sjön, svärtan, natthimlen ovanför. Nattsim. Hur djup sjön var visste ingen.
Stora Fallsjön. Jag älskar det namnet, det påminner mig om ett verk jag såg på konsthallen en gång. Fem kvinnor föll i en sjö samtidigt som det sjöngs en sång om att falla. Falling, falling.
Jag vill att Stora Fallsjön ska ha fått sitt namn av att någon stod på bryggan och föll i.
Eller himlen.
Tänk en himmel, full av stjärnor, fallandes ner i en sjö. På bottnen blir den liggande, stjärnhimlen, ingen kommer att hitta den. Ingen vanlig människa i alla fall, bara sjärndykarna.
Jag letar på konsthallens hemsida, letar efter ett namn jag ska känna igen som tillhör konstnären med videon av de fallande kvinnorna. Falling, Falling. Jag minns den entoniga stämman som sjöng medan kvinnorna föll i slow motion ner i sjön.
När jag senare samma dag under en guidad visning på Moderna Museet för första gången hör ordet hydrofeminism är det endast ett dygn sedan jag och min lillasyster besökte ett simhallsbad.
Vi simmade längd efter längd bredvid varandra, duschade sedan av oss kloret och satt i bastun och värmde oss. Det hade snöat tidigt på morgonen. Idag är snön borta men det är fortfarande kallt, fortfarande februari.
Dagens dikt är “Det finns ett levande vatten” av Jean-Joseph Rabearivelo.
Jag skriver till konsthallen och frågar om de kan leta upp namnet på konstnären vars verk kanske heter Falling, Falling och som visades någon gång mellan 2010 och 2017, i det lilla rummet direkt till vänster när man kommer in.
I bassängen på badet kände jag hur min kropp längtat. Längtat efter att vara i vatten. Längtat efter vattnets omfamning utan att ha kunnat säga något om det. Simtagen, kloret, rösterna från simskolebarnen, de stora klockornas sekundvisare som svepte över siffrorna, runt, runt, längd efter längd. Jag kände mig som en ask med pärlor - så känner jag mig ännu - omskakad, väckt ur sömn, fylld av pärlor som är små sagor som vill berättas.